Jag opererade bort ett myom i måndags och kom hem från sjukhuset i tisdags. Smärtan är hanterbar, det värsta är att jag inte får bära min ettåriga dotter och att kroppen är rätt sliten. Men det blir bättre för varje dag! Två fina krya-på-dig-buketter har jag fått, kolla vilka fina:


Anledningen till att jag ens skriver om något så personligt här är att jag aldrig hade hört talas om myom när jag fick veta att jag hade ett. Sedan trodde jag det var cancer eftersom barnmorskan som hittade det var så dålig på att informera mig. Så om jag skriver och pratar om mitt myom kanske det inte kommer som en chock om du skulle få reda på att du har ett?! För det är ingenting farligt. Nu vet jag att 30% av alla kvinnor över 30 år får myom i livmodern och att det är ett annat ord för godartade tumörer eller muskelknutor. Ofta vet man inte om att man har dem. Mitt upptäcktes på första ultraljudet då jag var gravid med dottern. Det var stort som en grapefrukt och gjorde att jag fick föda med kejsarsnitt då för ett år sedan. Sedan dess har det ställt till med en del besvär. Men nu är det borta och det känns himla bra!
















